MER ÄN BARA ORD

nu är det snart min tur att besöka fina kenya. mina nerver går på högvarv, speciellt nu när jag lägger fram saker jag ska packa ner. får inte glömma något. hur mycket ska jag ha med? osv osv.
om en vecka befinner jag mig inte längre på denna svenska snötäckande mark. utan istället på kenyas rödgrusiga vägar. vilka kontraster. men fy så underbart!

Sara provsmakar lite på hur det är att resa, hon har nämligen tagit flyget till London och ska stanna där i några dagar. Men jag ska försöka hålla er uppdaterade. 

 

Skolan är nu igång och vi börjar tänka på detta projekt igen efter jullovet. Igår skrev vi ut flygbiljetterna och spånade lite i försäkringar. det här är en hel jungel att ta sig genom innan man ens sätter sig på planet.

 

Men om inte ni kan hålla er rekommenderar vi skarpt att ni klickar in på Fannies blogg. (bara klicka på hennes namn så kommer ni rätt)

Bilden är från henne.

Och denna ska jag göra mina behov på i två veckor. can't wait!

Här kommer en berättelse av Ulf Nilsson. den förklarar precis hur jag känner inför Kenya nu om 5 dagar. 

 

 

När min pojke var fyra år var vi på Mallorca.

En morgon skulle jag springa utefter stranden.

Anders ville följa med.

Efter 25 meter blev han trött.

Han stannade, men jag sprang vidare.

När jag vände, såg jag honom som en liten prick,

som satt och väntade på mig.

När jag kom närmare såg jag att han gjorde någonting.

När jag kom nära, såg jag vad.

Han satt nere vid strandkanten och kastade snäckor i havet.

Under natten hade havet spolat upp mängder av snäckor.

Han räddade dem tillbaka till livet.

Jag tyckte det var fint gjort, och sa det också.

Men...

Det var hundra snäckor på en meter och stranden var en mil.

Så jag ville få honom att inse det meningslösa.

Jag sa: Det är fint, men vad tror du det spelar för roll

att du kastar tillbaka en snäcka eller två.

Först tittade han bara på mig.

Han hade en snäcka i handen.

Sakta sträckte han upp den mot mig och sa:

För den här.

För den här spelar det roll.

 

 

 

vi ser fram emot att lukta träffa aporna nera i Kenya. 

 

 

Flygbiljetten är nu bokad. Den 28 januari 2013 går vi på ett plan som skall ta oss mot Kenya och en resa vi aldrig kommer att glömma. Det känns lite ofattbart faktiskt. Allt blev så verkligt idag, när vi klickade på "boka nu" knappen. Men att vara nervös är något bra har vi hört.

Fattar bara inte, att om 3 månader och 4 dagar, befinner vi oss på Kenyanskmark.

Helt sjukt.

Vi har alltid haft drömmar om att hjälpa till. Att göra något större än att bara prata, att verkligen agera. Kenya 2013 är för oss mer än bara ord. Vi hittade i januari en orginisation som erbjuder en att bli volontär, och vi föll direkt. Att jobba som fotbollsinstruktörer för barn som lever i svåra situationer. Att åka och göra något vi verkligen kan.