MER ÄN BARA ORD

Efter en riktigt skön första natt (vi somnade som två stockar precis när vi la oss i sängarna) har vi haft en riktigt bra dag. Imorse hade vi morgonmöte med Paul, han informerade oss om hur och när organisationen Angaza skapades. Angaza betyder Illuminati på swahili.

Jag och Elli var barnvakter åt Neiril och Oodie (vet inte riktigt vad han heter, OM han pratar, så kan han bara swahili). Vi spelade fotboll, lekte kurragömma som aldrig ville ta slut, och målade. När de väl fick syn på våra kamerer blev de väldigt populära också. Solsken fick vi också på oss idag, men som igår så kom regnet senare, dock inte lika mycket och vi dränktes inte.

Men den första träningen vi fick hålla i hölls tyvärr i lera. Men vad gör det egentligen? Man ser hur mycket barnen uppskattar att vi håller i träningar, för idag var det de lokala lagens tur. I början stod vi där med 8 tappra själar, men i slutet var vi nog upp emot 30-35 st! Underhållningen var den bästa på länge, för hemsk som jag är, så kunde jag verkligen inte hålla mig när varannan unge halkade runt och ramlade i leran.

Vi tackar också för alla fotbollsskor ni har skänkt oss, de blev hur glada som helst över de 19 paren. Funderar även på att lämna kvar mina här. På hemvägen hem så köpte jag en mango från en söt liten gumma i slummen, den kostade 20 schilling = 1kr och 6öre. Pengar har man fått en annan syn på här. De är så mycket mer värt än vad man tror. 100 schilling är 8 svenska kronor. Och det kostar 50 schilling att åka med en Matata till Thika i cirka en timme. Så stört billigt. Köpte också en grillad majskolv när vi bytte matata påväg hem, fick flashbacks från Thailand 2009.

 

Nu har jag precis duschat håret för första gången, och jag vettefan hur mycket schampo jag har kvar i håret pga den strålen duschen har, kan man inte kalla stråle. Mer droppande vatten, haha. Men men, ska vara nöjd, vi har dusch i allafall. Nu ska vi äntligen få skypea lite med familjen, för att sen sova, då man blir trött här på engång.

 

Flyget var något nytt. Chockade blickar delade jag och Sara när de började dela ut mackor. "är det gratis? måste man betala sen eller? hallå, får vi detta?"
Här med ska det mycket till innan jag ska resa med Ryan air igen.
Efter många timmar i luften kom vi ut i värmen. Och det går inte att jämföra. Det här är en värld man inte kan föreställa sig.  
Vi blev hämtade av Taxi, ni vet sådär när de står med en skylt med ens namn på. Lite coolt, (detta har aldrig hänt mig förut, men jag har alltid velat gå fram till någon och låtsas bara för att det ser så coolt ut).

Bilen stannade mitt inne i en lite by med hus gjorde av sten och lera.
En man kom närmare med ett stort leende, sträckte fram sin handen och sa: Paul.
Det var vår guy. Inne i huset hälsade vi på hans familj och de andra volontärerna, som just då var uppe i 5 st. Innan vi visste ordet av var vi påväg till bussen som skulle ta
oss till Thika där själva programmet, Angaza, genomförs. Bussturen dit var en spännande upplevelse... När bussen stannade tänkte jag: nej, nedrans den är redan full. Vi är ju trots allt 5 svenskar, en fotbollspåse, tre påsar skor och en kartong. Men icke sa Nicke. Allt och alla skulle in. Så där satt vi som packade sillar, 21 stycken i en minibuss gjorda för 10. Om ens för 21 personer, utan snarare 8 max 10. Och vi ska inte ens prata om hur tokigt de kör, helt plötsligt kör Nima lugnt. (???)

Vi gick av bussen i en stad som såg ganska städad ut, men när bussen åkte iväg såg jag på andra sidan något helt annat.  
Vi fick träffa några nya personer som är aktiva i Angaza, men nu när jag tänker efter kommer jag inte ihåg ett enda namn. Jag är så dålig på namn... men det känns ganska lugnt. för INGEN kommer ihåg mitt. Alla kommer ihåg Sara, så det blir alltid den där tystnaden som känns som en evighet för dem när de hälsar på mig. Här med heter jag Elli, vilket jag har jobbat på att förlora senaste tiden. men, men... vad gör det om hundra år?
Vart vi än gick hade vi allas ögon på oss. Barn pekade och kollade på oss som om vi odödliga.
Jag är helt mindfuckad av deras valuta. hur? alltså ärligt? jag orkar inte ens räkna. jag är ett stort frågetecken när de vill ha betalt.  
Jag såg en flicka som gick ensam i samma riktning som oss, hon kollade så undrande på mig. Jag stannade och sträckte fram min hand, hon tog den. och det kändes att hon aldrig
ville släppa. den känslan ska jag spara inom mig, föralltid. Hon var inte tillräckligt stor för att förstå engelska, men vi hade det bra ändå. Fanns inte så mycket att säga.
Hon njöt för att hon fick hålla min hand och jag njöt för jag gjorde henne så glad.

Livet här går inte att ens jämföra med livet hemma. Jag har aldrig tidigare lämnat Europas gränser, men inom har jag rest runt lite. Så jag har alltid ställt landet jag rest till  VS Sverige. Här kan jag inte det. Jag fattar inte ens hur vi kan leva på samma planet. För vi lever i två helt olika världar.

 

Fortsätt hänga med oss, vi ska försöka uppdatera så mycket som möjligt.

sov gott i era egna sängar!

/e

Nu är vi äntligen här. Efter nästan tio timmar i luften, en timmes besök i amsterdam och en två timmars hettande bilresa i kenyansk galna trafik, så är vi här. Det är helt otroligt. Familjen vi bor hos, Paul och Kate är helt underbara och trevliga, för att inte tala om deras lilla dotter Neiril. En mer än helt okej bostad bor vi också i, med toa, dusch och breda sängar. Vi har till och med hunnit blivit bjudna på pannkakor och chaite.
Flygresorna gick helt okej. Bättre än förväntat. Riktigt bra plan med gratis mat och dryck. Världens bästa film visades även på planet, bland annat.The perks of being a wallflower.
Det enda jobbiga var att flygvärdinnorna väckte oss ur vår skönhetssömn klockan 05.00 (03.00 svensk) för att ge oss näsdukar att torka våra händer med.
Frukosten var på ingång. Två timmar innan landning.
När vi väl landade på Nairobis flygplats klockan 07.10 lokal tid, 05.10 svensktid så möttes vi direkt av värmen. Det var sjuuuukt varmt och solen stekte redan, även fast det var tidig tidig morgon.

Efter en lång väntan och tre liter svett senare kom vi äntligen förbi alla kontroller med ett visum i vårt pass. Resväskorna fick vi direkt och att växla pengar lika så. Vid utgången stod en man med en lapp där det stod: Lan quis & Haakanson. Vi antog att det var vi, och vi anade så rätt. Och där for vi iväg.Mot själva staden Nairobi.

 

Bilresan tog sin lilla tid och efter nämare två och en halv svettiga timmar senare var vi framme.

Visserligen var den varm och lång. Men allt man fick se var helt otroligt. Gamar i träden när vi stod i bilkö. Kvinnor och män som gick genom de stillastående bilarna och försökte sälja allt från solglasögon och passhållare till bananer. Den klockrena bilen som hade parkerat sin bil mitt i vägen och orsakade trafikkaos.
Men det bästa av allt var nog när vi sakta åkte förbi ett led fullt av sjungande skolbarn i fina uniformer. De fick syn på oss i bilen, skrek "mzungu" och pekade på oss. Vi vinkade till dom, och den glädjen som uppstod då. Glädjen som blev när vi vinkade tillbaka till dom. Helt sjukt. Som om vi var några slags gudar pågrund av vår hudfärg. De skrek och skrattade och blev ännu gladare.

Känslan jag då fick i magen var otrolig. Det gjorde ont. Men det var en fin känsla.Och det har jag redan upplevt ett flertal gånger nu, inom loppet av bara några timmar.

 

Bilen åkte in en liten by med lerhus och högt torrt gräs. Det första jag fick syn på när vi strax efter gick ur taxin var en vit tjej. Det var Lisa, en vän till volontären Andreas, som köpte vatten.
Den första vita människan vi såg här i Nairobi. Som jag nämnt tidigare är familjen helt underbar och så så snälla. De vill oss verkligen väl. Vet inte hur många
gånger Kate har sagt till oss att äta mycket mycket mer, "My job is to make you people fat" är en standard line numera. Vi hann inte mer än att packa upp våra väskor så var det dags och dra oss till Thika, där projektet håller till. Eller Thika är väl inte helt rätt och säga, utan mer, Thikas riktiga slum. Då menar jag den värsta sorten. Efter en galen varm 45minutersresa i Matatan (deras buss) med 21 resenärer av knappt 10 möjliga, såg jag det mest overkliga någonsin. Man kan inte förklara hur hemskt en del människor i världen har det. Visst de ser hemskt ut på tv:n med alla rädda baren klipp. Men att verkligen se det var helt otroligt och hemskt på samma gång.

 

Det bästa med Kenya - Man går hela tiden. Vart man än ska (om det inte är mil) så går man. Det är verkligen det bästa. För man får se allting. Och då menar jag allt.
Förut såg jag ett barn, knappt några månader, som badade i en kartong. Supersöt.
Vi genade även en skolgård när vi skulle ta oss till en affär. Åh herregud säger jag bara. De fick syn på mig och Ellinor när vi gick där, "Mzungus" utrbröt de
och sprang mot oss snabbare än Usain Bolt. Alla skulle ta på mig, hålla mig i handen och göra highfive. Och så undrar alla hur man mår hela tiden, alla säger "How are you? How are you?" (det är typ den enda engelska "slumbarnen" kan) och så fort man svarat de klassiska "fine", då skrattar de och frågar igen.
Den häftiga upplevelsen tog sin lilla tid, då Zach och de andra blev otåliga och ville att vi skulle skita i barnen. Men det är svårt. De är så otroligt fina och söta.
Och glädjen de visar när man bara ler mot dom är helt otrolig.

 

del 1 av packningen är nu äntligen klar. det var med våld som dragkedjan gick ihop, tills slut..!

21 kg blev det, vilket är godkänt eftersom vi har maxvikt 23. men, problemet är... att jag inte ens har börjat med mina egna tillbehör. Utan väskan är full av:

 

.

 

 

det känns inte äkta. det känns inte på riktigt. som om sanningen inte hänger med. men på måndag lyfter planet, vare sig verkligheten följer med eller inte. 

men jag är så laddad.

nu är det snart min tur att besöka fina kenya. mina nerver går på högvarv, speciellt nu när jag lägger fram saker jag ska packa ner. får inte glömma något. hur mycket ska jag ha med? osv osv.
om en vecka befinner jag mig inte längre på denna svenska snötäckande mark. utan istället på kenyas rödgrusiga vägar. vilka kontraster. men fy så underbart!

Sara provsmakar lite på hur det är att resa, hon har nämligen tagit flyget till London och ska stanna där i några dagar. Men jag ska försöka hålla er uppdaterade. 

 

Skolan är nu igång och vi börjar tänka på detta projekt igen efter jullovet. Igår skrev vi ut flygbiljetterna och spånade lite i försäkringar. det här är en hel jungel att ta sig genom innan man ens sätter sig på planet.

 

Men om inte ni kan hålla er rekommenderar vi skarpt att ni klickar in på Fannies blogg. (bara klicka på hennes namn så kommer ni rätt)

Bilden är från henne.

Och denna ska jag göra mina behov på i två veckor. can't wait!

Här kommer en berättelse av Ulf Nilsson. den förklarar precis hur jag känner inför Kenya nu om 5 dagar. 

 

 

När min pojke var fyra år var vi på Mallorca.

En morgon skulle jag springa utefter stranden.

Anders ville följa med.

Efter 25 meter blev han trött.

Han stannade, men jag sprang vidare.

När jag vände, såg jag honom som en liten prick,

som satt och väntade på mig.

När jag kom närmare såg jag att han gjorde någonting.

När jag kom nära, såg jag vad.

Han satt nere vid strandkanten och kastade snäckor i havet.

Under natten hade havet spolat upp mängder av snäckor.

Han räddade dem tillbaka till livet.

Jag tyckte det var fint gjort, och sa det också.

Men...

Det var hundra snäckor på en meter och stranden var en mil.

Så jag ville få honom att inse det meningslösa.

Jag sa: Det är fint, men vad tror du det spelar för roll

att du kastar tillbaka en snäcka eller två.

Först tittade han bara på mig.

Han hade en snäcka i handen.

Sakta sträckte han upp den mot mig och sa:

För den här.

För den här spelar det roll.