MER ÄN BARA ORD

Nu är vi äntligen här. Efter nästan tio timmar i luften, en timmes besök i amsterdam och en två timmars hettande bilresa i kenyansk galna trafik, så är vi här. Det är helt otroligt. Familjen vi bor hos, Paul och Kate är helt underbara och trevliga, för att inte tala om deras lilla dotter Neiril. En mer än helt okej bostad bor vi också i, med toa, dusch och breda sängar. Vi har till och med hunnit blivit bjudna på pannkakor och chaite.
Flygresorna gick helt okej. Bättre än förväntat. Riktigt bra plan med gratis mat och dryck. Världens bästa film visades även på planet, bland annat.The perks of being a wallflower.
Det enda jobbiga var att flygvärdinnorna väckte oss ur vår skönhetssömn klockan 05.00 (03.00 svensk) för att ge oss näsdukar att torka våra händer med.
Frukosten var på ingång. Två timmar innan landning.
När vi väl landade på Nairobis flygplats klockan 07.10 lokal tid, 05.10 svensktid så möttes vi direkt av värmen. Det var sjuuuukt varmt och solen stekte redan, även fast det var tidig tidig morgon.

Efter en lång väntan och tre liter svett senare kom vi äntligen förbi alla kontroller med ett visum i vårt pass. Resväskorna fick vi direkt och att växla pengar lika så. Vid utgången stod en man med en lapp där det stod: Lan quis & Haakanson. Vi antog att det var vi, och vi anade så rätt. Och där for vi iväg.Mot själva staden Nairobi.

 

Bilresan tog sin lilla tid och efter nämare två och en halv svettiga timmar senare var vi framme.

Visserligen var den varm och lång. Men allt man fick se var helt otroligt. Gamar i träden när vi stod i bilkö. Kvinnor och män som gick genom de stillastående bilarna och försökte sälja allt från solglasögon och passhållare till bananer. Den klockrena bilen som hade parkerat sin bil mitt i vägen och orsakade trafikkaos.
Men det bästa av allt var nog när vi sakta åkte förbi ett led fullt av sjungande skolbarn i fina uniformer. De fick syn på oss i bilen, skrek "mzungu" och pekade på oss. Vi vinkade till dom, och den glädjen som uppstod då. Glädjen som blev när vi vinkade tillbaka till dom. Helt sjukt. Som om vi var några slags gudar pågrund av vår hudfärg. De skrek och skrattade och blev ännu gladare.

Känslan jag då fick i magen var otrolig. Det gjorde ont. Men det var en fin känsla.Och det har jag redan upplevt ett flertal gånger nu, inom loppet av bara några timmar.

 

Bilen åkte in en liten by med lerhus och högt torrt gräs. Det första jag fick syn på när vi strax efter gick ur taxin var en vit tjej. Det var Lisa, en vän till volontären Andreas, som köpte vatten.
Den första vita människan vi såg här i Nairobi. Som jag nämnt tidigare är familjen helt underbar och så så snälla. De vill oss verkligen väl. Vet inte hur många
gånger Kate har sagt till oss att äta mycket mycket mer, "My job is to make you people fat" är en standard line numera. Vi hann inte mer än att packa upp våra väskor så var det dags och dra oss till Thika, där projektet håller till. Eller Thika är väl inte helt rätt och säga, utan mer, Thikas riktiga slum. Då menar jag den värsta sorten. Efter en galen varm 45minutersresa i Matatan (deras buss) med 21 resenärer av knappt 10 möjliga, såg jag det mest overkliga någonsin. Man kan inte förklara hur hemskt en del människor i världen har det. Visst de ser hemskt ut på tv:n med alla rädda baren klipp. Men att verkligen se det var helt otroligt och hemskt på samma gång.

 

Det bästa med Kenya - Man går hela tiden. Vart man än ska (om det inte är mil) så går man. Det är verkligen det bästa. För man får se allting. Och då menar jag allt.
Förut såg jag ett barn, knappt några månader, som badade i en kartong. Supersöt.
Vi genade även en skolgård när vi skulle ta oss till en affär. Åh herregud säger jag bara. De fick syn på mig och Ellinor när vi gick där, "Mzungus" utrbröt de
och sprang mot oss snabbare än Usain Bolt. Alla skulle ta på mig, hålla mig i handen och göra highfive. Och så undrar alla hur man mår hela tiden, alla säger "How are you? How are you?" (det är typ den enda engelska "slumbarnen" kan) och så fort man svarat de klassiska "fine", då skrattar de och frågar igen.
Den häftiga upplevelsen tog sin lilla tid, då Zach och de andra blev otåliga och ville att vi skulle skita i barnen. Men det är svårt. De är så otroligt fina och söta.
Och glädjen de visar när man bara ler mot dom är helt otrolig.