MER ÄN BARA ORD

 

Flyget var något nytt. Chockade blickar delade jag och Sara när de började dela ut mackor. "är det gratis? måste man betala sen eller? hallå, får vi detta?"
Här med ska det mycket till innan jag ska resa med Ryan air igen.
Efter många timmar i luften kom vi ut i värmen. Och det går inte att jämföra. Det här är en värld man inte kan föreställa sig.  
Vi blev hämtade av Taxi, ni vet sådär när de står med en skylt med ens namn på. Lite coolt, (detta har aldrig hänt mig förut, men jag har alltid velat gå fram till någon och låtsas bara för att det ser så coolt ut).

Bilen stannade mitt inne i en lite by med hus gjorde av sten och lera.
En man kom närmare med ett stort leende, sträckte fram sin handen och sa: Paul.
Det var vår guy. Inne i huset hälsade vi på hans familj och de andra volontärerna, som just då var uppe i 5 st. Innan vi visste ordet av var vi påväg till bussen som skulle ta
oss till Thika där själva programmet, Angaza, genomförs. Bussturen dit var en spännande upplevelse... När bussen stannade tänkte jag: nej, nedrans den är redan full. Vi är ju trots allt 5 svenskar, en fotbollspåse, tre påsar skor och en kartong. Men icke sa Nicke. Allt och alla skulle in. Så där satt vi som packade sillar, 21 stycken i en minibuss gjorda för 10. Om ens för 21 personer, utan snarare 8 max 10. Och vi ska inte ens prata om hur tokigt de kör, helt plötsligt kör Nima lugnt. (???)

Vi gick av bussen i en stad som såg ganska städad ut, men när bussen åkte iväg såg jag på andra sidan något helt annat.  
Vi fick träffa några nya personer som är aktiva i Angaza, men nu när jag tänker efter kommer jag inte ihåg ett enda namn. Jag är så dålig på namn... men det känns ganska lugnt. för INGEN kommer ihåg mitt. Alla kommer ihåg Sara, så det blir alltid den där tystnaden som känns som en evighet för dem när de hälsar på mig. Här med heter jag Elli, vilket jag har jobbat på att förlora senaste tiden. men, men... vad gör det om hundra år?
Vart vi än gick hade vi allas ögon på oss. Barn pekade och kollade på oss som om vi odödliga.
Jag är helt mindfuckad av deras valuta. hur? alltså ärligt? jag orkar inte ens räkna. jag är ett stort frågetecken när de vill ha betalt.  
Jag såg en flicka som gick ensam i samma riktning som oss, hon kollade så undrande på mig. Jag stannade och sträckte fram min hand, hon tog den. och det kändes att hon aldrig
ville släppa. den känslan ska jag spara inom mig, föralltid. Hon var inte tillräckligt stor för att förstå engelska, men vi hade det bra ändå. Fanns inte så mycket att säga.
Hon njöt för att hon fick hålla min hand och jag njöt för jag gjorde henne så glad.

Livet här går inte att ens jämföra med livet hemma. Jag har aldrig tidigare lämnat Europas gränser, men inom har jag rest runt lite. Så jag har alltid ställt landet jag rest till  VS Sverige. Här kan jag inte det. Jag fattar inte ens hur vi kan leva på samma planet. För vi lever i två helt olika världar.

 

Fortsätt hänga med oss, vi ska försöka uppdatera så mycket som möjligt.

sov gott i era egna sängar!

/e